Höjda röster mot otryggheten

I går demonstrerade sjukskrivningsupproret runt om i Sverige. Många vill protestera mot regeringens nya regler i sjukförsäkringen. Många är med all rätt arga.

Det mullrar i leden. Det här är verkligen ett folkets protest som pekar ut den djupa, skarpa orättvisan som slår mot människor som redan har det svårt. Peter Eriksson och jag skrev om detta på Newsmill igår

Cristina Husmark Pehrsson m.fl. har skrivit debattartiklar i tidningarna på de orter där demonstrationer skett. Hennes syn är att hon hjälper men i praktiken blir det stjälper. De skriver om 650 miljoner kronor årligen till en förstärkt företagshälsovård. Men alla som inte har något jobb så - de har inte tillgång till någon företagshälsovård. Regeringen utlovade också avtal med landstingen om företagshälsovård. MEN av det har det blivit intet.

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrson försvarar sig i media mot sjukskrivningssupproret med att verkligheten inte är sådan som den upplevs. De nya tidsgränserna har regeringen beslutat om ska sätta stopp för den årslånga inaktivitet många människor hamnat i. Regeringen vill att sjuka snabbt ska komma tillbaka till arbetsmarknaden igen, och den som behöver ska få stöd från Försäkringskassan.

När regeringen hänvisar till verkligheten så är det intressant att titta närmare på hur den ser ut:
Arbetslösheten beräknas stiga till 11 procent nästa år. En av tre som arbetar är inte med i någon A-kassa pga att regeringen försämrat villkoren. Andelen arbetssökande som har inte har arbetslöshetsersättning har ökat från 25 till ca 50 procent. Kommunernas utgifter för socialbidrag ökar hastigt. I flera kommuner räknar man med fördubblade utgifter för att antalet som behöver så kallat försörjningsstöd ökar snabbt.

De ökade socialbidragskostnader vi nu ser är bara ett första tecken, en signal om vilken effekt regeringens politik kommer att få. Regeringen gjorde förra året den största förändringen av sjukförsäkringssystemet. Till hösten och framförallt vid årsskiftet 2010 kommer många kastas ut ur sjukförsäkringen, eftersom de uppnått den maximala tid som man får vara sjukskriven enligt de nya reglerna. Det handlar om tiotusentals personer som inte längre kan få sjukpenning, men som troligen inte heller uppfyller de nya kriterierna för sjukersättning, dvs förtidspension.

Till detta kommer alla unga som får det allt svårare att hitta jobb och som inte längre har rätt till a-kassa när studerandevillkoret har slopats. Redan idag är var fjärde ungdom arbetslös.

Cristina Husmark Pehrsons budskap klingar väldigt falskt. Många människor som är sjuka får möta handläggare på Försäkringskassan, vars huvudsakliga uppdrag är att se till att regelverket uppfylls. Empati och förståelse för människors situation får inte plats. För vad skulle de göra med den? Regeringen har sett till att handläggarna inte har något utrymme för att ta några alternativa beslut.

Ett av de värsta fall som vi hört om handlar om en mycket svårt cancersjuk ung kvinna som behövde skriva, både för att intyga och övertyga, till Försäkringskassan om att hon inte skulle överleva sin sjukdom. Hon fick försöka uppge hur länge till hon kan förväntas leva. Det är omänskligt och groteskt. Det är en effekt av den borgerliga regeringens politik.

Det finns andra exempel. Personer som varit sjuka länge och har intyg från läkare får plötsligt en ny bedömning från Försäkringskassan att de helt plötsligt ska stå till arbetsmarknadens förfogande. Det spelar ingen roll att det bedömts som orimligt från såväl Arbetsförmedlingen och varje tilltänkt arbetsgivare. Det blir en psykisk påfrestning som gör dem ännu mer orkeslösa. De känner det som att de har hela samhället och systemet emot sig. Deras läkare får ägna en stor del av sin tid till intygsskrivande i stället för rehabilitering och vård.

Visst finns det också exempel på personer som har återfått arbetsförmåga och lyckas vända sjukdom till friskhet. För att politiska beslut ska vara långsiktigt hållbara måste de svagaste länkarna också hålla ihop. Regeringens så kallade rehabiliteringskedja är ingen kedja, den är bara en enkelriktad väg ut ur trygghetssystemet.

Vi behöver ett tryggare trygghetssystem i Sverige.

Människor med sjukdom måste mötas med respekt, de måste få rehabilitering och en chans att komma tillbaka. De måste få möta handläggare som kan ge aktiv hjälp, och som har tid och möjlighet att vara empatiska. I Miljöpartiet har vi utarbetat ett förslag om att vi ska anpassa försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten efter människan, inte låta de mest utsatta människorna i vårt samhälle hamna mellan stolarna mellan dessa myndigheter eller ännu värre slussas ut. Vår modell kallas arbetslivstrygghet.

Tryggheten i Sverige får inte urholkas så att människor behöver vara oroliga att från ena dagen till den andra bli utan ersättning och behöva gå från hus och hem. Barn ska inte behöva ha en klump i magen av oro för att just deras föräldrar drabbats och i unga år få en djupt rotat misstro mot vårt samhälle som medverkar till dessa problem.

Miljöpartiet var också kritiska till den tidigare socialförsäkringspolitiken. Många människor fick sjukpenning och så småningom sjukersättning utan omprövning, utan några aktiva insatser, utan någon rehabilitering. Det var allt annat än bra, men den lilla människan ställdes åtminstone inte på bar backe. Att tro på människors initiativförmåga är bra, men som regeringen slå om 180 grader, och släppa ner människor mellan maskorna i skyddsnätet – det är djupt ansvarslöst.

Det är hög tid gör ett nytt trygghetssystem där människor med sjukdom möts med respekt, får individanpassad rehabilitering och en chans att komma tillbaka. De måste få möta handläggare som kan ge aktiv hjälp, och som har tid och möjlighet att vara empatiska.